Lettland har det extremt tufft finansiellt nuförtiden men ingen verkar ifrågasätta hur de kunde hamna i denna situation. Efter att ha varit en oberoende stat i över ett decennium, har Lettland haft en period av relativt välstånd. De i sin tur hade grundstenar i kollapsen av Sovjetunionen och formandet av lån mot nationella skuldfria tillgångar, dvs husbeståndet och publik infrastruktur som kollektivtrafik, telefoni, energiinfrastruktur.

Vid Sovjetunionens kollaps upphörde också de etablerade handelsmönstren i forna östblocket. Lettland hade och har fortfarande inte kapacitet att producera de vanligaste konsumtionsvarorna som efterfrågas i västvärlden idag. Detta industriella vakum försvårades svårt av de ”öppna marknaderna” och avsaknaden av protektionism vilket ledde till ett fortfarande kroniskt handelsunderskott för landet som sådant.

När gränserna öppnades var fältet öppet för ”predatory lending institutions” som mycket snabbt kunde gå in och köpa upp existerande banker och erbjuda upplåning på deras obelånade fastighetsbestånd.

Swedbank och SEB har stått för en betydande del i denna tveksamma praxis där Lettlands regering har tillåtet landet att skuldsättas i utländsk valuta, i Sveriges fall Euro och så på kortsiktigt vis lyckats hålla valutan någorlunda starkt för att underhålla exportunderskottet.

När den globala husbubblan väl gick ur tiden 2007 blev det en situation där Lettland njutit av lätt tillgång på utländsk kredit till en total kollaps av kredittillgång. Detta i sin tur har lett till en explosion i insolvens för de som har belånat sig för att köpa en bostad i utländsk valuta.

Letland befinner sig nu i ett läge där ett kroniskt handelsunderskott inte längre kan finansieras med utländsk upplåning på tidigare skuldfria fastigheter. Ett handelsunderskott som inte kan finansieras kommer inte hell att göra det. Här kommer IMF och EU in och sätter parametrarna för hur de ska ta sig ur krisen.

Lettlands skuldöverhäng vida överstiger dess förmåga att betala. Eftersom skulderna är nominerad i utländsk valuta kan de inte inflatera sig ut ur situationen vilket har varit den enda realistiska lösningen för stater genom historien utöver att helt enkelt ställa in betalningarna och skriva av skulderna.

Lösningen som Lettland erbjuds av IMF och EU är ytterligare lån nominerad i utländsk valuta. Dessa förväntas betalas genom att minska de statliga utgifterna ”lönesänkningar i den publika sektorn” kombinerat med ökad beskattning på arbete vilket fortsatt slår ut Lettlands redan svaga inhemska produktionssektor. Allt detta enligt de ökända ”austerity packages” som följer neoklassisk ekonomisk teori och verkar mycket destruktivt för landet som helhet.

Lånen som IMF och EU erbjuder går i första hand till att betala av de Svenska och andra utländska banker som gett frikostig upplåning i utländsk valuta vilket innebär att pengarna lämnar Lettland och de befinner sig i en helt omöjlig situation.

Europeiska kommissionen gav dödsstöten med det ökända brevet skrivet av Joaqim Almunia där det uttryckligen står att Lettland inte får använda krislånen från EU till att utveckla den inhemska ekonomin, utan pengarna ska istället gå till att serva de internationella bankernas lån och inte lätta på skatterna på arbete för att få Lettisk arbetskraft mer konkurrenskraftig.

Lettland är i en situation som inte är helt olik efterkrigstidstyskland och om inte något radikalt görs så kommer östblocket att blir Europas svar på Ecuador och Haiti i Sydamerika med en oändlig cykel av konkurs och utländska övertagande av inhemska tillgångar.

Sverige tittar oskyldigt på och ojar sig över förlusterna i Swedbank, SEB medan vi uttryckligen förbjuder ett grannland att nå ekonomisk framgång de närmaste årtiondena.

Sverige och EU har finansiellt mördat Lettland.